Tesermatten

Ena stunden känns det rätt OK. Jag är fullt medveten om att Rosie är borta, saknar henne men konstaterar nyktert att hon haft ett långt bra liv som hon fick sluta med värdighet innan hon hann lida alltför mycket av sina ålderskrämpor. Och att det bara är naturens gång att de gamla får somna in osv. Sen helt plötsligt kommer jag på mig själv med att gå och önska att det bara är en ond dröm eller att jag inbillat mig allt, och att jag ska vända mig om och det ska sitta en liten grå figur där och säga "kwek". Det var hennes speciella läte, hon lät för det mesta mer som en and än en katt! Nyss gick jag till och med in i köket och kollade in i matsalen för att se om hon skulle sitta där under bordet och titta, vilket hon givetvis inte gjorde och som jag mycket väl visste att hon inte skulle göra.

Ibland önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden till den period när hon var ung och frisk, men sånt går ju inte. Och i övrigt önskar jag absolut inte tillbaka mitt liv som det var då. Ibland tänker jag att jag skulle låtit henne vara kvar över påsk så vi fått njuta lite mer tillsammans. Givetvis en dålig idé eftersom hon antagligen inte alls kunnat njuta med en bak som var helt nerkletad med en blandning av urin och kattsand. Och hon hade troligen bara blivit sämre med tanke på hur mycket hon verkade tackla av bara de senaste dagarna. Dessutom tror jag att vi som är kvar behöver dessa lediga dagar för att hämta oss och vänja oss vid tanken på att hon är borta.

Men jag önskar så att hon orkat hänga i ett tag till så hon hade fått njuta av våren. Det var alltid hennes favorttid på året. När de första solstrålarna letade sig in brukade hon ligga på mattan i matsalen eller på överkastet på sängen och gotta sig i värmen. Men en sak hann hon iaf med i år och det är jag väldigt glad för nu: förra helgen när vi satt på balkongen och njöt av värmen för första gången i år stack hon ut huvet genom den öppna dörren och stog där och njöt i solen och blinkade i det starka ljuset. Eller "binkade", som vi brukade göra till varann jag och Rosie som en hälsning i samförstånd.

När nu ska jag inte grotta mer i det som kunnat vara, utan nästa gång jag skriver nåt om Rosie ska jag berätta om några roliga episoder vi haft tillsammans. För hon var ju en underbar liten individ som lämnat massor av mysiga och glada minnen efter sig!